23 August 2010

Stjäl en tavla och "Be free"....

Helgen som var bjöd på såväl marknad som dragracing. Härligt! Slitsamt, men härligt! Å idag har skolan börjat. Tänka sig att liten man är så stor...

Annars bjöd helgen också på datum för två stora kända tavelstölder. Det tog Skrotboken fasta på och vi ägnade oss åt egen tavelstöld. Hur? Tja, vi inspirerades av valfritt konstverk som är en tavla för att skapa något eget... unikt. ;)

Jag själv valde en tavla från en konstgren som alla som skapar garanterat använder i någon form i varenda alster vi gör. Jag talar såklart om abstrakt konst. Den kommer i enklare och mer avancerade varianter. Flera av dessa konstverk får i alla fall mig att tänka på en grafisk stil och gärna även stilrena alster överlag.

Jag valde en tavla som många säkerligen inte anser vara en tavla. Men det är det. Abstrakt konst i sitt esse. :) Först tavlan som inspirerade mig...


Bild som i sig själv är public domain

Jag har sedan barnsben haft en viss förkärlek för abstrakt konst av olika slag. Abstrakt konst definieras vanligen som konst som inte imiterar eller direkt skildrar den yttre verkligheten. Men... allt har väl en verklig förebild? Hur som helst har jag valt att inspireras av "Svart fyrkant" av Kazimir Malevitj. Det är olja på duk från 1913 som inspirerade mig till att skapa en egen tavla...


Det är uppenbart hur jag inspirerats av konstverket ifråga. Färger och form. Fast jag har lagt till en extra ruta som sitter på 3D-kuddar i mitten.

Färgerna spelar en viktig roll för min tavla. Det är helt enkelt en påminnelse om att livet aldrig är svart eller vitt. Istället blir det exakt vad man gör det till och ja... det är bäst att göra det på ett vis som man själv kan leva med. ;)

Efter att jag haft äran att skriva inlägget med alla tavelstölder och såg mitt eget val ställde jag mig två frågor
1) Finns något som vi inte kan inspireras av.
Svar: Nej.

2) Kan vi någonsin säga att inget eller ingenting har inspirerat oss?
Svar: Troligen inte.
Samtidigt är det inte alltid som vi vet vad vi inspirerats av. Då bör vi komma ihåg något, nämligen att det är ytterst sällan vi är först med att göra en sak. Tänkvärt. Inte sant?

Fler alster som ägnat sig åt "tavelstöld" finns här. :)

Icke-scrapmaterial: Vitt papper och vaxkritor

9 comments:

martin said...

Vi diskuterade den abstrakta/moderna konsten kärna för inte längesedan. Vi talade om hur den var ett verktyg för konstnären att bryta med sin inlärda föreställning om estetik.

Ser man till vad du gjort här, så följer du inte den konstarten vidare. Du tar något som är konstruerat för att bryta sociala normer om estetik och gör normativ estetik av det hela? Det är en motsägelse i sig, i både form och budskap, den abstrakta konsten bryter normer, samtidigt är ju "be free" en modern norm, som i sig själv är en normativ motsägelse.

maxell said...

Japps. Det stämmer exakt så som du skriver. Samtidigt är min tolkning eller väg att gå rätt typisk för mig. Det vet du. Det är motsägelsefullt så det förslår.

Samtidigt är det också exakt så som rubriken säger. Som så mycket annat som vi skapar är det en ren och skär stöld av någon annans idé. Ibland sker det medvetet - som i det här fallet. Ibland sker det omedvetet - för att vi saknar kunskapen om allt här i världen eller... för att vi helt enkelt ignorerar att vi direkt inspirerats av något som vi sett någon göra. Å det sista gäller oavsett om denna någon var först eller inte...

Normativ estetik eller inte. Det är en betraktelse av hur världen är beskaffad oavsett sociala konstruerade normer och deras brytande eller inte. Du vet likväl som mig att det är viktigt att använda ett språk för att kommunicera, förstå och lära. Du vet också att det är viktigt att tänka själv och kanske - bara kanske - är det som fångas av "Be free" /du vet det där som du inte alls håller med mig om att man kan vara... ;) ).

Sist måste jag också konstatera att den tavla som jag valt att inspireras är räkna som abstrakt konst, men jag tycker det är tveksamt om konstnären verkligen försöker bryta mot sin inlärda föreställning om estetik. Det är estetiskt med en svart kvadrat mot en vit bakgrundsram. Och jag tycker inte heller att det är fullständigt abstrakt. Det finns flera saker här i världen som vi ser på exakt det sättet.

martin said...

Orginaltavlan kanske inte är ett brott emot estetiknormer men definitivt med normer om konstnärligt. För det bryter emot vad man ansåg vara ett konstverk, iaf 1913.

Frihetens vara eller icke vara är en metafysisk nöt att knäcka. Men samhället är äldre än människan/individen, tankarna är äldre än individen. Av detta kan man dra slutsatsen att individen är en produkt av samhället, till skillnad från att samhället är en produkt av individer. Allt man gör och tänker är ett resultat och reaktion på informationsflöde från omgivningen. Reaktionen på uppmaningen "Be free" beror inte på någon inbyggd frihet, utan en föreställning om vad man gör när man är fri.

När allt är gjort och allt är tänkt, då är den enda konst som finns sk "mash up art". Egentligen den enda konst som kan existera i det långa loppet. Ovan utvecklar jag synen på individen som en produkt av samhället, vilket gör allt "nytt" till enbart extrapolering av det som "är". Har man inte varit inspirerad av någon/något, då har man helt enkelt inte varit uppmärksam på sina intryck.

maxell said...

Ja tavlan är ett brott mot dåtidens normer om konstnärlighet och därmed får den ses som "nyskapande" utan att den är det i alla hänseenden.

Det här är intressant med tanke på att konstnären inte var ensam om att avbilda verkligheten på detta reducerade sätt under denna tidsperiod. Det är en hel konstgren som växte fram och som fortfarande lever kvar. Inte så förvånande då konstnärer alltid söker influenser från olika håll och vanligen på samma platser. Då blir det självklart att mer än en konstnär börjar göra på ett visst "nytt" sätt. Socialt konstruerat. Javisst! Men...

... vari består då normbrytandet? Eller... det är väl det som är den normativa estetiken? En socialt konstruerad norm bryts genom att en annan socialt konstruerad norm blir accepterad - vanligen i en subkultur. Alltid kommer det att finnas de som inte håller med om normen och försöker därmed "be free" på sitt sätt. Dock faller detta resonemang delvis på att synsättet är relativt. För att bryta en norm måste du relatera till denna norm och därmed blir det aldrig frihet i dess rätta bemärkelse. Någonsin.

Det är väl inte för inte som jag är hemskt förtjust i liten mans teckningar. Han har än så länge inte hela repertoaren med socialt konstruerade normer. Men han är långtifrån fri. Han vet till exempel hur en lastbil ser ut och blir besviken om hans ritade lastbil inte ser "rätt" ut. Vansinne egentligen att det inte är självklart att hans bild av en lastbil är ok. Varför kan han inte slippa att få behöva känna denna besvikelse? Varför kan han inte få utrymmet att rita så som han ser världen och så som han kan göra det? Å ja, han kan fortfarande vara uppmärksam på sina intryck, men han måste inte rita exakt "perfekt" utan istället bör han ha friheten att rita så som han ser och kan.

Att vara fri i det här sammanhanget handlar inte nödvändigtvis om att bryta normer eller driva en utveckling framåt (även om det kan bli så att man gör det utan att egentligen skapa något "nytt"). Istället handlar det mer om att våga vara sig själv och bejaka sig själv hellre än att göra exakt så som det kanske förväntas beroende på att någon annan ser något helt annat än en själv...

Linda said...

Jag tror inte att du behöver beställa en tavla, jag är helt övertygad om att du gör det minst lika bra själv... ;)

Tavlan här ovanför är cool! Och din tolkning också!

martin said...

Ajajaj, du lyckades beslå mig med att hemfalla åt postmodernism! Illa! Men postmodernismen har sina poänger inom konsten. Den har det även inom samhällsvetenskapen tycker jag. Den hör hemma där om man ser på saken som Faulkner: "fiction is often the best fact". Inte för att det är sant i strikt mening, porträtterar mer sanningens essens. Gonzo...

Är det en kärlek för överraskningar som driver en att göra det oväntade? Eller är det en önskan att få en reaktion? För mig själv kan jag säga att det är det senare. I en likgiltig värld längtar man efter en reaktion, vilken som helst.

maxell said...

Linda: :) Jag kände bara att jag gillade din tavla och ja... den är din!

Visst är Malevitjs tavla cool! Om min tolkning är cool låter jag vara osagt. Jag kan dock säga att den har flera dimensioner och ett djup i sig själv. ;)

Martin: Gonzo indeed. Det gillar vi! :)

Men... det är inte så konstigt att jag snubblar in på postmodernism. Den abstrakta konsten som begrepp kom till efter den kubistiska konsten som begrepp (och båda existerade innan begreppet postmodernism dök upp). Egentligen räknas kubismen som en abstrakt konstform - vanligen den första abstrakta konstformen. Båda baseras på geometriska former. Även här finns det dock motsägelser då de lärde tvistar huruvida geometriska former egentligen ska räknas som abstrakt konst över huvudtaget. Om vi ändå godtar de geometriska formerna (finns det några andra former - inte minst sett från ett rent matematiskt perspektiv?) samt tidsordning kan den abstrakta konsten i form av till exempel Kazimir Malevitjs suprematism i sig ses som postmodernistisk i den bemärkelsen att den tar till exempel den modernistiska kubismen ett steg till. Abstrakt konst som suprematism blir därför i sig postmodernistisk eftersom den är en reaktion på kubismen som hör till modernismen.

Att de sedan existerade sida vid sida tillsammans med flera andra konstriktningar i början av 1900-talet är nog mer ett uttryck för att konstnärer vid denna tidpunkt överlag provade gränserna för konstbegreppet i sig och även gränserna på helt andra plan avseende socialt konstruerade normer (vilka låter jag vara osagt, men du vet nog ändå vad som avses... ). Så här i efterhand tog postmodernismen det hela något steg längre. Inom de konstgrenar som idag räknas som postmodernistiska utmanas inte bara de rent konstnärligt estetiska normerna utan även mer grundläggande normer.

Sedan är det såklart så att - och här är jag återigen influerad av min vetenskapliga hemvist - allt det här är kontextuellt, flytande och ja... föränderligt. För när det i sann avantgardeanda (haha!) är så att normen blir att bryta mot normen och vara "nyskapande", blir det istället avantgardistiskt att återgå till det som fanns innan.

Så alla dessa begrepp som också har sina post- före är egentligen bara desperata försök att försöka inordna en komplex och föränderlig verklighet i en begreppsapparat som i sig själv blir absurd. Så.. vars landar jag då? I individualism och kollektivism?

Å ja, det är alltid en form av reaktion som eftersträvas eller önskas. Det vet du redan. För du har hört vad jag sagt om likgiltighet...

martin said...

Bara tillägga att jag glömde givetvis att konsten har sin egen Faulkner, deras går "Beauty is truth, truth is beauty" av Keats.

Var hamnar man? Tja, det beror på, finns denna begreppsapparat med en i skapandeögonblicket? Knappast, det är i efterhand man försöker ge sådana definitioner.

Snarare så skapar man utefter känslor, fåglarna är ingen slump, för många är känslan av vind i sitt ansikte också förknippad med frihet. Iaf för mig. Så oavsett efter vilka normer man valde att förknippa fåglar med det hela, så förmedlar det känslan att vara fri. Vilket givetvis är det centrala. Diskussionen om i vilket fack, vilka tendenser som kan hittas i konstverket osv, är väl inget annat än ömsesidig onani. Då konsten i detta fallet förmedlade en känsla, job done, case closed.

maxell said...

Jag håller inte med om att konstverket förmedlar en känsla och därmed är job done. Vad skrev jag innan? Å vad var det som du själv initierade? Det är det som är job done... eller pågående arbete. ;)

Sedan är jag där igen med min förbannade vetenskapliga hemvist. Lysryckta citat är inget annat är ord. Mening kommer när de ses i ett sammanhang - helst dess rätta sammanhang. För shit va många feltolkningar som sker hela tiden av ett fragment av något som någon sagt, skrivit, sjungit, skrikit, gjort, osv...

Så... huruvida fåglarna i sig, vinden, den vita färgen eller vad vi nu väljer förmedlar frihet är inte relevant. Det måste istället sättas i sitt hela kontext. Det finns fler detaljer i såväl mitt val av inspirationsalster som i min tolkning och alla är de i grund och botten lika relevanta variabler att ta hänsyn till. Fast det där vet vi ju att jag vanligen är bättre än dig på att se... helheten ;) samt att vi lever i en likgiltig värld så... va fan spelar det egentligen för roll?

Dock är det väl här jag ska öppet erkänna att jag långtifrån alltid planerar eller tänker aktivt på dessa enkel- eller dubbeltydiga budskap. De kommer automatiskt när jag håller på utan att jag sätter ord på det. Det är också det som gör att jag tyckte att diktanalys var totalt meningslöst på den tiden det begav sig. För mig var det ren och skär spekulation om något som någon gjort mer eller mindre intuitivt och ja, även en viss form av - i det fallet - ensidig onani... :)