Bitande

... blick ... humör och ... kärlek.

Ja, jag scrappar. Här är det första alstret som jag gjort på riktigt länge nu. Det har tagit mig lång tid att färdigställa denna sida eftersom jag haft endast en minut här och en minut där att pillra med den.

Den stora frågan blir då om den är så där riktigt genomtänkt och planerad? Svaret är självklart nej. Jag planerar aldrig mina sidor. Visst kan jag skissa och anteckna och dona, men slutresultatet blir aldrig så som jag föresatt mig utan det lever ett helt eget liv. Vissa saker ser jag först i efterhand att de faktiskt passar in i sammanhanget på ett sätt som jag inte alls tänkt på när det hela begav sig...

LOn i fråga är en lift. En lift av två alster som Ami gjort. Härifrån har jag hämtat bubbelplaststämplingen (något som jag till slut givit vika för), användningen av band (istället för spets) samt rispandet på fotot. Härifrån har jag hämtat temat (en treåring med egen vilja) och rubrikupplägget. Samtidigt fick jag hjälp på traven av Scraputmaningens påsktävling. En bingobricka där jag valde den tredje lodräta raden i form av häftklamrar (för att fästa det breda bandet under fotot), 1 foto, band (11 stycken olika om jag räknar rätt) och stygn (symaskinen kom till användning uppe till höger vid fotot). Att jag sedan prickade in några fler rutor på bingobrickan är en annan story.

Sist men inte minst vill jag meddela att jag verkligen gick vilse på min väg till Blåkulla. Iofs var drycken rätt så blåaktig, men sedan var det inte många rätt ikväll. :) Om någon vet var i landet den där vägskylten som faktiskt pekar till Blåkulla befinner sig får ni gärna meddela det. Jag tror nämligen bestämt att det vilar en del 602 över det hela i form av "du visade mig ett ställe som jag inte trodde fanns... å jag vill dit nu en gång till...". Äsch... nu ska jag sluta vara då där witch-igt skruvad...